Blogg

 

                                       

Hon överlevde

26 sep 2019

Hon visste från början att hon var och skulle förbli ensam. Hon visste att oavsett hur många vänner hon fick så skulle hon behöva ta itu med sina problem på egen hand. 

Hon visste att dessa problem inte bara skulle försvinna. Hon ville bara inte erkänna det för sig själv för att hon inte var redo att ta tag i det.

Hon visste att hon inte kunde lita på någon eftersom tillit nästan alltid tas för givet.

Människor bryter tilliten alltför lätt. Hon visste från ung ålder att hon var tvungen att förlita sig på sig själv.

Hon lärde sig att människor ljuger och sviker. Hon lärde sig att alla inte är ärliga och att alla inte vill ditt bästa.

Hon lärde sig att människor enbart bryr sig om sig själva, och så länge dom är lyckliga så är allt som det ska.

Hon såg att hjärtan blev krossade och att löften inte betyder något. Hon lärde sig att hon bara kan lita på sig själv.

Hon lärde sig att hon måste skydda sitt hjärta, framförallt från dom som betyder allra mest för henne för att de även kan såra henne mest. Det var så hon slutade känna kärlek för kärlek.

Ja, för kärlek. Hon litade inte på kärleken längre eftersom det alltid givit henne smärta och tårar.

Varje gång hon litade på någon så föll hon. Varje gång hon blundade och gav sig själv till någon så slutade hon upp i tårar i sin ensamhet.

Hon lärde sig att livet inte är rättvist. Hon lärde sig att ödet kan ge dig så mycket skit utan någon som helst ånger.

Hon gav aldrig upp. Trots alla nedgångar slutade hon aldrig försöka. Varje gång hon hittade en lösning slog hon i väggen.

Hon hade ingen väg ut. Hon kunde inte fly sitt liv eftersom alla dörrar var stängda.

Hon lärde sig att alla blir vana. Hon lärde sig att personerna som skulle bry sig allra mest egentligen knappt gjorde det.

Hon lärde sig att människor blir överkörda av andra, trots att de inte förtjänat det.

Hon är en stolt kvinna. Hon är stark och hon bad aldrig om hjälp eftersom hon trodde att andra inte brydde sig om hennes problem.

Hon visste att alla har något eget att tänka på och att det är fel att lägga sin börda på någon annan.

Hon fann sig ensam i denna stora värld. Hon möttes av motvind varje dag, men hon föll inte, och hon gav inte upp.

När livet helt och hållet rasade så gick hon på en promenad och satte sig på en plats där ingen kunde se henne.

Hon svalde sina tårar och tystade ned skriken inom sig. Hon ville inte att någon skulle se eller höra.

Trots att hon vid det tillfället inte hade något att leva för så ville hon inte ge upp. Hon hittade den lilla styrka som fanns kvar i henne för att fortsätta. Hon ville inte bli förstörd.

Men, trots sin styrka så längtade hon efter att någon skulle komma och rädda henne. Hon längtade efter någon som skulle lyssna på henne och bry sig om henne.

Så hon hittade den. Hon hittade sig själv.

Hon var trött på att vara beroende av andra. Det är bara synd att det tog henne så lång tid att förstå att den enda hon behöver är sig själv.

Inga fler tomma löften, inga fler tillitsproblem och inga fler besvikelser från personer du minst anar.

Hon tog tag i sitt eget liv och blev sin egen hjälte. Hon blev den person hon kan lita på allra mest.

Hon slutade behaga andra. Hon slutade vara någons slagpåse för att livet såg ut så och man bara skulle ta det.

Nej, hon vägrade ta det och hon vägrade vara tyst. Hon har nu fullständig kontroll över sig själv.

Det är hon mot den stora grymma världen. Det är dags att hon sätter stopp för allt dåligt som händer henne. För att hon kan. För att hon vill.

Hon kommer aldrig mer nöja sig med något mindre än det hon förtjänar bara för att det är så det är.

Det är det inte, och hon har makten att ändra på vad som helst. Hon tillåter inte ödet styra längre.

Hon tyckte ändå aldrig om det, och nu har hon förändrats till det bättre.

Hon behöver inte längre skydda sitt ömtåliga hjärta. Hon behöver inte längre hålla sina murar uppe.

Henens hjärta är inte längre så känsligt. Hennes hjärta har blivit lika tufft som hon själv.

Hon är inte längre rädd för någonting för att hon är en kämpe, redo för varje kamp som väntar.

Hon är sin egen hjälte, sin egen person att lita på. Hon har bestämt sig för det och förverkligat det.

 

 

                                        /ros.jpg

 

 

Till den gåtfulla

26 sep 2019

Till dig, som varit för stark för länge. Du är klippan som någon kan lita på eller luta sig mot, men ännu viktigare, är att du alltid först litar på dig själv. För att du är en krigare. Och hemligheten är att du har gått igenom det värsta och du är fortfarande här. Du står fortfarande. 

Du har varit modig så många gånger. För det har alltid varit ditt enda alternativ i livet. Du har stått upp mot allt som skrämt dig och du har konfronterat det.  Men du är rädd nu, för du vill inte längre vara ensam. För att du inte vill vara din egen klippa för alltid. Du behöver en annan person att vara det åt dig, vad du är för andra. Inte för att det är en viktig sak i ditt liv, men för att det skulle vara mycket lättare och mycket trevligare att gå igenom livet med någon som förstår dig.

Du har också väldigt svårt att gråta, inte för att du inte är ledsen utan för att smärtan är så gastkramande, så att du inte vågar stanna upp, i rädsla för att inte kunna resa dig upp igen. Du har varit stark alldeles för länge... 

Du har alltid hållit alla om ryggen och du har räddat alla utom dig själv, för i dina ögon är du mycket självkritisk och du anser dig inte värd räddning. Oavsett vem som knackat på din dörr, så har du givit tröst, skydd och hjälp. Och oavsett hur många människor som behövt dig, har du alltid funnit ett sätt att möta deras behov och finnas för dem. Du är stark som få och du är den som folk kommer till när de behöver någon stark. Men det är alltid detsamma, när du är sårad och skadad, finns ingen där för dig. 

Du letar inte efter en nobel riddare och du letar inte efter någon som skall rädda dig.  Du letar inte efter någon som skall lösa dina problem och du förväntar dig inte någonting från andra eftersom du vet bättre. 

För du letar efter ditt eget svärd, du letar efter verktyg som skall bekämpa dina egna strider. Du försöker alltid växa för att kunna ta hand om dig själv.

Sanningen är, att livet aldrig varit lätt för dig. Du var aldrig den som fick något lätt, utan livet har alltid varit en kamp för dig. 

Du blir trött på att hela tiden vara stark. Du blir trött på att människor alltid förväntar sig sig något av dig, trött på att människor ständigt tar men aldrig ger. Och ändock går du upp varje morgon med ett leende på läpparna och du stiger ur sängen varje morgon modigare än dagen innan. Det är ditt sätt att säga till livet: "Jag är redo, vad du än har till mig, för jag lever och jag andas"

En gång i tiden var du desperat i ditt sökande efter kärleken, du fann den men livet och smärtan kom emellan. Så du hittade det värdet som du söker i dig själv istället. Du är mer än tillräckligt bra och du är värdig på egen hand. Du är en av de människor som inte föddes halv utan hel, du behöver inte en annan människas bekräftelse för att bli hel. Men denna insikt tog lång tid.

Även när livet slår dig hårt, när du faller ner till den punkt att du inte kan gå längre, när varannan person skulle ge upp om livet och allt annat..... Så står du stadigt och får andra människor att undra hur du fortfarande ler.

Du gör det som kallas "vad jag vill ha" och du bygger en fast grund av tegelstenarna som kastas på dig. 

För det är okej att du faller och att du förlorar. För du reser dig alltid likt Fenix ur askan.

 

                           /sveriges-mangfald-1.jpg

Jag behöver dig

27 jan 2019

Tillsammans är vi magi,

starka och oövervinneliga

Triumferande och lyckliga blir vi tillsammans.

Kärlekstörstande och hungriga på varandra.

 

Men avståndet skapar också barriärer,

av smärta och frustration.

Skapar vanmakt och rädsla

och en ångest som inte vill släppa.

 

Så trött, så kall och ensam

för jag behöver dig,

mer än du kan ana.

I början basunerade jag ut 

mitt behov av dig,

men nu har det förvandlats till en viskning....

 

Kärlek är mest av allt att våga.

Jag kan stå på klippavsatsen och falla

handlöst för dig...

 

Men jag orkar inte med mera lek,

jag behöver dina famntag och dina skratt

och mest av allt din närvaro.

 

För frånvaron släcker mig och kuvar mig

till jag inte orkar längre.

Annorlunda

2 dec 2018

Det var en gång en mycket liten flicka, ängslig kan jag minnas. Som tidigt kunde förnimma andra dimensioner av verkligheten. Hon såg vad andra inte upplevde och hon fick ofta varsel, dett gjorde den lilla flickan livrädd. För hon ville vara som alla andra och hon ville desperat passa in, fast hon aldrig riktigt gjorde det. Hennes mamma och mormor blev hennes värld liksom böckerna som hon tog sin tillflykt till. I böckerna fann hon ro och framförallt kunskap, men hennes liv fortsatte och blev aldrig någonsin rofyllt. För hon var annorlunda men hon såg aldrig det fantastiska i att vara annorlunda. Så flykten fortsatte länge, år in och år ut. Flickan var jag.

 

                                            /skyddsangel.jpg

Jag ser det klart nu

2 dec 2018

Jag har alltid känt mig som en åskådare, som bara ser när den andra lever. Har alltid känt mig som en främmande fågel som aldrig riktigt hört hemma någonstans. Desperat att höra hemma i ett sammanhang, men aldrig kommit in.

Så vilsen, så ensam och tragisk. Min mask har jag burit så länge jag kan minnas, för kände att jag aldrig passade in i något sammanhang.

Har alltid varit på flykt från den som fanns där bakom. Kände att ingen någonsin skulle stå ut med att se mitt sanna jag, mitt fula ansikte.

Jag blev ingen, bara ett falskt skal, ihålig och tom. När sanningen slog omkull mig, var det försent att ta bort den. För den förhatliga masken hade vuxit fast.

 

                                           /bkro-ny.jpg

Ensam

24 nov 2018

Jag förstår det så tydligt nu,

att det alltid varit min väg

och mitt öde

att vara ensam

 

Ensam med mina tankar 

och min ångest

såren som inte slutar blöda

och tankarna som förirrar

 

För jag är allt det,

som ingen kan ana

bakom min lugna yta

 

För alla talar om min styrka

och jag är så trött på

att tvingas iklä mig någon

som jag aldrig varit

 

Sanningen är,

att ni alla har känt någon

som aldrig funnits

 

                                      

 

                               

Jag hade en önskan

22 nov 2018

Kärlek är inte alltid lätt, kärlek kan vara att inte sluta hoppas på det lyckliga slutet. Att inte ge upp och trots allt det svåra bakom, våga tro att det bästa finns framför oss.

Att när allt gör så ont, ändock ha en viskning som säger, ge inte upp. Kärlek är när man prövas det yttersta, ändock på kvällen känna saknad och smärta av enskildheten och ensamheten.

Detta tänkte jag mig kärlek, att efter allt kaos, ändock se djupt in i de mest magiska ögonen som jag känner och tillsammans konstatera att vi åter valde varandra. Att vi åter stod upp för varandra, trots allt som varit. 

Att vi var redo att visa hela världen, att vi valde varandra, större och bättre än någonsin. Detta var min önskan om min kärlek.

 

                         /sveriges-mangfald-1.jpg

Till tidens ände

19 nov 2018

Likt försommarens grönska och prakt, som det milda sommarregnet,

som varligt sveper förbi

och efterlämnar de mest magiska dofterna

av liv och fröjd.

 

Som de mörka molnen som tornar upp

på himmelen,

innan ovädret bryter ut.

Likt de mörka vågorna ,

som slår mot klipporna.

 

Så tänker jag mig livet,

som Yin och Yan,

dansande sin eldedans.

Till min ungdoms kärlek

19 nov 2018

Du  och jag,

vår historia går från 

vår tidiga ungdom,

för vad visste jag om livet?

Innan du med buller och bång,

tog dig in i mitt liv?

 

Så många skratt har vi delat,

så mycket glädje har vi delat

men också den mörkaste förtvivlan

och bråken, vanmakten och svartsjukan,

som en dag skiljde oss åt.

 

Men vi kunde ändå inte ta farväl,

för vi hade skapat magi,

vår familj.

 

Tiden har gått och efter många år,

korsades våra vägar igen,

i glädje och i förtvivlan.

För vi möttes i din svåra stund,

när sjukdomen hemsökt dig 

och när ditt liv är dömt.

 

Vi är inte samma människor idag,

men vi är åtminstone visare,

vi har lärt av livet.

Men vi är familj

och vi kommer att finnas

vid din sida

när hopplösheten och vanmakten

kommer över dig,

eller åt dina minnen

av det liv vi  en gång hade

så finns vi där vid din sida

Nu och i morgon

 

Du lämnade mig

9 nov 2018

Du lämnade mig där,

i händerna på djävulen själv

för du var så upptagen med att rädda dig själv,

att du offrade mig.

 

Du var min trygghet och du var min andra mamma

och min käraste faster,

tillsammans gick vi igenom helvetet

för att sanningen skulle göra oss fria,

men vilken helvetes lögn!

 

Du älskade dig själv mest,

så mycket att du lämnade mig.

Död eller levande,

du offrade mina barns mor

och din brorsdotter.

Du gjorde mig

till ingen!

 

/sveriges-mangfald-1.jpg

Jag är tillbaks

3 nov 2018

Förvisso är det sant, ju äldre man blir att vägen är målet. För min väg genom livet har skapat mig till den individ jag är. Under många år kunde jag inte ens känna igen mig själv och på något vis var jag förlorad för mig själv.

Jag stängde av mig som individ, mest av allt för att uthärda sorgen, självföraktet och vanmakten. Jag blev död på insidan och jag blev någon som jag inte kände. För alltsedan jag kan minnas, har jag stängt av mina känslor när det blir för mycket. 

Det har varit och det är en lång väg att gå. Men sakta, sakta finner jag tillbaks till mig själv. Jag har också haft tid att analysera mitt liv och jag vet nu vem jag verkligen är.

Framförallt vet jag att jag vill bli den bästa versionen av mig själv. Jag har också funnit tillbaks till den mediala kraften i mig, som är en viktig del av mitt liv.  Men det viktigaste är att jag är på väg.

Och på denna blogg kommer jag att skriva om vägen tillbaks, om mina tankar och funderingar och om min familj och om mitt liv som vegan och säkert även skriva ner massor av recept och mycket mer. 

 

 

1 Förföljelsen

2 Dikter

3 Livet

4 Ångesten

Annorlunda

2 dec 2018

Det var en gång en mycket liten flicka, ängslig kan jag minnas. Som tidigt kunde förnimma andra dimensioner av verkligheten. Hon såg vad andra inte upplevde och hon fick ofta varsel, dett gjorde den lilla flickan livrädd. För hon ville vara som alla andra och hon ville desperat passa in, fast hon aldrig riktigt gjorde det. Hennes mamma och mormor blev hennes värld liksom böckerna som hon tog sin tillflykt till. I böckerna fann hon ro och framförallt kunskap, men hennes liv fortsatte och blev aldrig någonsin rofyllt. För hon var annorlunda men hon såg aldrig det fantastiska i att vara annorlunda. Så flykten fortsatte länge, år in och år ut. Flickan var jag.

 

                                            /skyddsangel.jpg

Jag ser det klart nu

2 dec 2018

Jag har alltid känt mig som en åskådare, som bara ser när den andra lever. Har alltid känt mig som en främmande fågel som aldrig riktigt hört hemma någonstans. Desperat att höra hemma i ett sammanhang, men aldrig kommit in.

Så vilsen, så ensam och tragisk. Min mask har jag burit så länge jag kan minnas, för kände att jag aldrig passade in i något sammanhang.

Har alltid varit på flykt från den som fanns där bakom. Kände att ingen någonsin skulle stå ut med att se mitt sanna jag, mitt fula ansikte.

Jag blev ingen, bara ett falskt skal, ihålig och tom. När sanningen slog omkull mig, var det försent att ta bort den. För den förhatliga masken hade vuxit fast.

 

                                           /bkro-ny.jpg

Förföljelsen

Jag behöver dig

27 jan 2019

Tillsammans är vi magi,

starka och oövervinneliga

Triumferande och lyckliga blir vi tillsammans.

Kärlekstörstande och hungriga på varandra.

 

Men avståndet skapar också barriärer,

av smärta och frustration.

Skapar vanmakt och rädsla

och en ångest som inte vill släppa.

 

Så trött, så kall och ensam

för jag behöver dig,

mer än du kan ana.

I början basunerade jag ut 

mitt behov av dig,

men nu har det förvandlats till en viskning....

 

Kärlek är mest av allt att våga.

Jag kan stå på klippavsatsen och falla

handlöst för dig...

 

Men jag orkar inte med mera lek,

jag behöver dina famntag och dina skratt

och mest av allt din närvaro.

 

För frånvaron släcker mig och kuvar mig

till jag inte orkar längre.

Ensam

24 nov 2018

Jag förstår det så tydligt nu,

att det alltid varit min väg

och mitt öde

att vara ensam

 

Ensam med mina tankar 

och min ångest

såren som inte slutar blöda

och tankarna som förirrar

 

För jag är allt det,

som ingen kan ana

bakom min lugna yta

 

För alla talar om min styrka

och jag är så trött på

att tvingas iklä mig någon

som jag aldrig varit

 

Sanningen är,

att ni alla har känt någon

som aldrig funnits

 

                                      

 

                               

Jag hade en önskan

22 nov 2018

Kärlek är inte alltid lätt, kärlek kan vara att inte sluta hoppas på det lyckliga slutet. Att inte ge upp och trots allt det svåra bakom, våga tro att det bästa finns framför oss.

Att när allt gör så ont, ändock ha en viskning som säger, ge inte upp. Kärlek är när man prövas det yttersta, ändock på kvällen känna saknad och smärta av enskildheten och ensamheten.

Detta tänkte jag mig kärlek, att efter allt kaos, ändock se djupt in i de mest magiska ögonen som jag känner och tillsammans konstatera att vi åter valde varandra. Att vi åter stod upp för varandra, trots allt som varit. 

Att vi var redo att visa hela världen, att vi valde varandra, större och bättre än någonsin. Detta var min önskan om min kärlek.

 

                         /sveriges-mangfald-1.jpg

Till tidens ände

19 nov 2018

Likt försommarens grönska och prakt, som det milda sommarregnet,

som varligt sveper förbi

och efterlämnar de mest magiska dofterna

av liv och fröjd.

 

Som de mörka molnen som tornar upp

på himmelen,

innan ovädret bryter ut.

Likt de mörka vågorna ,

som slår mot klipporna.

 

Så tänker jag mig livet,

som Yin och Yan,

dansande sin eldedans.

Till min ungdoms kärlek

19 nov 2018

Du  och jag,

vår historia går från 

vår tidiga ungdom,

för vad visste jag om livet?

Innan du med buller och bång,

tog dig in i mitt liv?

 

Så många skratt har vi delat,

så mycket glädje har vi delat

men också den mörkaste förtvivlan

och bråken, vanmakten och svartsjukan,

som en dag skiljde oss åt.

 

Men vi kunde ändå inte ta farväl,

för vi hade skapat magi,

vår familj.

 

Tiden har gått och efter många år,

korsades våra vägar igen,

i glädje och i förtvivlan.

För vi möttes i din svåra stund,

när sjukdomen hemsökt dig 

och när ditt liv är dömt.

 

Vi är inte samma människor idag,

men vi är åtminstone visare,

vi har lärt av livet.

Men vi är familj

och vi kommer att finnas

vid din sida

när hopplösheten och vanmakten

kommer över dig,

eller åt dina minnen

av det liv vi  en gång hade

så finns vi där vid din sida

Nu och i morgon

 

Du lämnade mig

9 nov 2018

Du lämnade mig där,

i händerna på djävulen själv

för du var så upptagen med att rädda dig själv,

att du offrade mig.

 

Du var min trygghet och du var min andra mamma

och min käraste faster,

tillsammans gick vi igenom helvetet

för att sanningen skulle göra oss fria,

men vilken helvetes lögn!

 

Du älskade dig själv mest,

så mycket att du lämnade mig.

Död eller levande,

du offrade mina barns mor

och din brorsdotter.

Du gjorde mig

till ingen!

 

/sveriges-mangfald-1.jpg

Dikter

Jag är tillbaks

3 nov 2018

Förvisso är det sant, ju äldre man blir att vägen är målet. För min väg genom livet har skapat mig till den individ jag är. Under många år kunde jag inte ens känna igen mig själv och på något vis var jag förlorad för mig själv.

Jag stängde av mig som individ, mest av allt för att uthärda sorgen, självföraktet och vanmakten. Jag blev död på insidan och jag blev någon som jag inte kände. För alltsedan jag kan minnas, har jag stängt av mina känslor när det blir för mycket. 

Det har varit och det är en lång väg att gå. Men sakta, sakta finner jag tillbaks till mig själv. Jag har också haft tid att analysera mitt liv och jag vet nu vem jag verkligen är.

Framförallt vet jag att jag vill bli den bästa versionen av mig själv. Jag har också funnit tillbaks till den mediala kraften i mig, som är en viktig del av mitt liv.  Men det viktigaste är att jag är på väg.

Och på denna blogg kommer jag att skriva om vägen tillbaks, om mina tankar och funderingar och om min familj och om mitt liv som vegan och säkert även skriva ner massor av recept och mycket mer. 

 

Livet

[Inga blogginlägg att visa ... publicera här]

Ångesten

 

/b-k-r-o-3.jpg

Välkommen till 

Ensam men stark

/b-k-r-o-3.jpg

 

 

/b-k-r-o-3.jpg

 

 

 

 

    

 

 

 

 

 

Länkar