Ångesten

Tsunami prinsessan

25 nov 2019

                                    /ensam-2.jpg

 

Tidigt visade sig alla tecken på en osund relation, men hon blundade och hon tänkte att han är bättre än alla och framförallt så var han hennes stora kärlek. Han brydde sig om henne och han fick henne att känna sig mera levande än någon annan människa. Han var så mycket glädje och äventyr men också spännande och farlig...

Hon ville inte lyssna på någons varnande ord och hon släppte alla vänner som inte delade hennes uppfattning om honom. Men någonstans efter alla bråk och dramer, så började osäkerheten att växa, men hon ville inte ens för henne själv uttala eller erkänna den osäkerheten. För han var ju hennes stora kärlek och många gånger, var ju orsaken till bråken hennes. Om hon inte hade gjort det, eller sagt det, så hade mycket jobbigt aldrig ens hänt. För hon vet, att hon aldrig kan klara sig utan honom i sitt liv.

Allting har hänt, alla gränser har passerats, i våld och förnedring. Men hon älskar honom och hon väljer att ge honom sin ungdom och de åren som kunde bli de bästa i hennes liv. Vad hjälper teorier om normaliseringsprocessens faser, när hjärtat redan gjort valet.

Kärleken är förvisso en naturkraft, men våld är aldrig acceptabelt.

Aldrig någonsin.

Svarta hålet

18 nov 2019

Tyngd

Vi möttes när jag var på väg

ifrån

och du var på väg 

till

Eller var det kanske

bara i våra önskningar?

 

Jag var trasig och skändad,

till hälften död...

Du såg mig,

eller en möjlig väg?

 

Likt ett läskpapper,

tog jag till mig

dina övertygande ord

om att vänta på dig...

 

Trots att jag i samma stund

skrev på min 

dödsdom.

 

/ensam-6.jpg

 

Förnimmelse

Vi vandrade längs golgata,

för att ta oss till den 

sista utposten...

 

Jag kan ännu förnimma 

grönskan och hoppet,

när vi anlände

och alla förväntningar

som kom att grusas...

 

För vi hade anlänt till den

sista utposten,

det svarta hålet,

skräckens hus och helvetet

 

Jag kan ännu förnimma

dom svarta ögonen

innan de besinningslösa slagen,

blodlukten och blodsmaken.

 

Mitt bultande hjärta och 

den förbannade ångesten,

som inte ville släppa...

 

Med bara en klar tanke,

att ta oss

ifrån 

den sista uposten.

 

Jag lyckades,

men det svarta hålet

finns kvar...

 

/ensam-6.jpg

 

 

 

 

Hon överlevde

26 sep 2019

Hon visste från början att hon var och skulle förbli ensam. Hon visste att oavsett hur många vänner hon fick så skulle hon behöva ta itu med sina problem på egen hand. 

Hon visste att dessa problem inte bara skulle försvinna. Hon ville bara inte erkänna det för sig själv för att hon inte var redo att ta tag i det.

Hon visste att hon inte kunde lita på någon eftersom tillit nästan alltid tas för givet.

Människor bryter tilliten alltför lätt. Hon visste från ung ålder att hon var tvungen att förlita sig på sig själv.

Hon lärde sig att människor ljuger och sviker. Hon lärde sig att alla inte är ärliga och att alla inte vill ditt bästa.

Hon lärde sig att människor enbart bryr sig om sig själva, och så länge dom är lyckliga så är allt som det ska.

Hon såg att hjärtan blev krossade och att löften inte betyder något. Hon lärde sig att hon bara kan lita på sig själv.

Hon lärde sig att hon måste skydda sitt hjärta, framförallt från dom som betyder allra mest för henne för att de även kan såra henne mest. Det var så hon slutade känna kärlek för kärlek.

Ja, för kärlek. Hon litade inte på kärleken längre eftersom det alltid givit henne smärta och tårar.

Varje gång hon litade på någon så föll hon. Varje gång hon blundade och gav sig själv till någon så slutade hon upp i tårar i sin ensamhet.

Hon lärde sig att livet inte är rättvist. Hon lärde sig att ödet kan ge dig så mycket skit utan någon som helst ånger.

Hon gav aldrig upp. Trots alla nedgångar slutade hon aldrig försöka. Varje gång hon hittade en lösning slog hon i väggen.

Hon hade ingen väg ut. Hon kunde inte fly sitt liv eftersom alla dörrar var stängda.

Hon lärde sig att alla blir vana. Hon lärde sig att personerna som skulle bry sig allra mest egentligen knappt gjorde det.

Hon lärde sig att människor blir överkörda av andra, trots att de inte förtjänat det.

Hon är en stolt kvinna. Hon är stark och hon bad aldrig om hjälp eftersom hon trodde att andra inte brydde sig om hennes problem.

Hon visste att alla har något eget att tänka på och att det är fel att lägga sin börda på någon annan.

Hon fann sig ensam i denna stora värld. Hon möttes av motvind varje dag, men hon föll inte, och hon gav inte upp.

När livet helt och hållet rasade så gick hon på en promenad och satte sig på en plats där ingen kunde se henne.

Hon svalde sina tårar och tystade ned skriken inom sig. Hon ville inte att någon skulle se eller höra.

Trots att hon vid det tillfället inte hade något att leva för så ville hon inte ge upp. Hon hittade den lilla styrka som fanns kvar i henne för att fortsätta. Hon ville inte bli förstörd.

Men, trots sin styrka så längtade hon efter att någon skulle komma och rädda henne. Hon längtade efter någon som skulle lyssna på henne och bry sig om henne.

Så hon hittade den. Hon hittade sig själv.

Hon var trött på att vara beroende av andra. Det är bara synd att det tog henne så lång tid att förstå att den enda hon behöver är sig själv.

Inga fler tomma löften, inga fler tillitsproblem och inga fler besvikelser från personer du minst anar.

Hon tog tag i sitt eget liv och blev sin egen hjälte. Hon blev den person hon kan lita på allra mest.

Hon slutade behaga andra. Hon slutade vara någons slagpåse för att livet såg ut så och man bara skulle ta det.

Nej, hon vägrade ta det och hon vägrade vara tyst. Hon har nu fullständig kontroll över sig själv.

Det är hon mot den stora grymma världen. Det är dags att hon sätter stopp för allt dåligt som händer henne. För att hon kan. För att hon vill.

Hon kommer aldrig mer nöja sig med något mindre än det hon förtjänar bara för att det är så det är.

Det är det inte, och hon har makten att ändra på vad som helst. Hon tillåter inte ödet styra längre.

Hon tyckte ändå aldrig om det, och nu har hon förändrats till det bättre.

Hon behöver inte längre skydda sitt ömtåliga hjärta. Hon behöver inte längre hålla sina murar uppe.

Henens hjärta är inte längre så känsligt. Hennes hjärta har blivit lika tufft som hon själv.

Hon är inte längre rädd för någonting för att hon är en kämpe, redo för varje kamp som väntar.

Hon är sin egen hjälte, sin egen person att lita på. Hon har bestämt sig för det och förverkligat det.

 

 

                                        /ros.jpg

 

 

Jag behöver dig

27 jan 2019

Tillsammans är vi magi,

starka och oövervinneliga

Triumferande och lyckliga blir vi tillsammans.

Kärlekstörstande och hungriga på varandra.

 

Men avståndet skapar också barriärer,

av smärta och frustration.

Skapar vanmakt och rädsla

och en ångest som inte vill släppa.

 

Så trött, så kall och ensam

för jag behöver dig,

mer än du kan ana.

I början basunerade jag ut 

mitt behov av dig,

men nu har det förvandlats till en viskning....

 

Kärlek är mest av allt att våga.

Jag kan stå på klippavsatsen och falla

handlöst för dig...

 

Men jag orkar inte med mera lek,

jag behöver dina famntag och dina skratt

och mest av allt din närvaro.

 

För frånvaron släcker mig och kuvar mig

till jag inte orkar längre.

Annorlunda

2 dec 2018

Det var en gång en mycket liten flicka, ängslig kan jag minnas. Som tidigt kunde förnimma andra dimensioner av verkligheten. Hon såg vad andra inte upplevde och hon fick ofta varsel, dett gjorde den lilla flickan livrädd. För hon ville vara som alla andra och hon ville desperat passa in, fast hon aldrig riktigt gjorde det. Hennes mamma och mormor blev hennes värld liksom böckerna som hon tog sin tillflykt till. I böckerna fann hon ro och framförallt kunskap, men hennes liv fortsatte och blev aldrig någonsin rofyllt. För hon var annorlunda men hon såg aldrig det fantastiska i att vara annorlunda. Så flykten fortsatte länge, år in och år ut. Flickan var jag.

 

                                            /skyddsangel.jpg

Jag ser det klart nu

2 dec 2018

Jag har alltid känt mig som en åskådare, som bara ser när den andra lever. Har alltid känt mig som en främmande fågel som aldrig riktigt hört hemma någonstans. Desperat att höra hemma i ett sammanhang, men aldrig kommit in.

Så vilsen, så ensam och tragisk. Min mask har jag burit så länge jag kan minnas, för kände att jag aldrig passade in i något sammanhang.

Har alltid varit på flykt från den som fanns där bakom. Kände att ingen någonsin skulle stå ut med att se mitt sanna jag, mitt fula ansikte.

Jag blev ingen, bara ett falskt skal, ihålig och tom. När sanningen slog omkull mig, var det försent att ta bort den. För den förhatliga masken hade vuxit fast.

 

                                           /bkro-ny.jpg

Ensam

24 nov 2018

Jag förstår det så tydligt nu,

att det alltid varit min väg

och mitt öde

att vara ensam

 

Ensam med mina tankar 

och min ångest

såren som inte slutar blöda

och tankarna som förirrar

 

För jag är allt det,

som ingen kan ana

bakom min lugna yta

 

För alla talar om min styrka

och jag är så trött på

att tvingas iklä mig någon

som jag aldrig varit

 

Sanningen är,

att ni alla har känt någon

som aldrig funnits

 

                                      

 

                               

Till min ungdoms kärlek

19 nov 2018

Du  och jag,

vår historia går från 

vår tidiga ungdom,

för vad visste jag om livet?

Innan du med buller och bång,

tog dig in i mitt liv?

 

Så många skratt har vi delat,

så mycket glädje har vi delat

men också den mörkaste förtvivlan

och bråken, vanmakten och svartsjukan,

som en dag skiljde oss åt.

 

Men vi kunde ändå inte ta farväl,

för vi hade skapat magi,

vår familj.

 

Tiden har gått och efter många år,

korsades våra vägar igen,

i glädje och i förtvivlan.

För vi möttes i din svåraste stund,

när sjukdomen hemsökt dig 

och när ditt liv var dömt.

 

Vi är andra människor idag,

vi är åtminstone visare,

för har lärt av livet.

 

Men vi är familj

och ingenting

kan någonsin ändra 

detta

 

Vårt monument är vår familj,

för tid och evighet

har vi gjort ett avtryck

 

Du är aldrig ensam,

för vi består i all evighet.

 

 

 

 

Du lämnade mig

9 nov 2018

Du lämnade mig där,

i händerna på djävulen själv

för du var så upptagen med att rädda dig själv,

att du offrade mig.

 

Du var min trygghet och du var min andra mamma

och min käraste faster,

tillsammans gick vi igenom helvetet

för att sanningen skulle göra oss fria,

men vilken helvetes lögn!

 

Du älskade dig själv mest,

så mycket att du lämnade mig.

Död eller levande,

du offrade mina barns mor

och din brorsdotter.

Du gjorde mig

till ingen!

 

/sveriges-mangfald-1.jpg

 

/b-k-r-o-3.jpg

Välkommen till 

Ensam men stark

/b-k-r-o-3.jpg

 

 

/b-k-r-o-3.jpg

 

 

 

 

    

 

 

 

 

 

Länkar